Enar uppträder i de mest skiftande former. I trädgården kan vi använda dem som låga marktäckare, små stenpartiväxter, yviga buskar, smala och strikta pelare eller som små träd. Tyvärr är de lite svåra att etablera och växer ganska långsamt, men å andra sidan är de oerhört långlivade och tåliga när de väl rotat sig. Enen är en av våra mest välkända och älskade träd och buskar, och var förr viktig både som dryckesråvara, krydda, medicin, virke och magiskt träd. Vid små gårdar hade man enar som vårdträd ‒ en tradition som vi kanske borde återuppta på dagens små villatomter. 

Juniperus communis, en

Synonymer: vanlig en, ene, enebärsträd, enebärsbuske, enebuske, eneträd

Bildsök

Beskrivning: Välkänd och långlivad buske eller träd. Den har ett tätt och fint grenverk, men kan i övrigt variera från att vara en krypande buske till ett medelstort träd. Den är svåretablerad, men sedan mycket tålig.

Höjd: 0,1-12 m. beroende på sort. Den högsta uppmätta enen var 14 meter.

Bredd: 0,5-3 m. beroende på sort.

Tillväxt: Långsam, ca 5-20 cm per år.

Livslängd: På flera enar i Sverige har man kunnat räkna uppåt tusen årsringar, vilket är rekord bland svenska träd. Granar, ekar, lindar och idegranar kan bli lika gamla eller ännu äldre, men enen är det enda som fortfarande har en frisk stam vid den åldern. Det är ett mycket segt träd på alla sätt, som vare sig dör eller ruttnar i första taget.

Vår: Om enen utsatts för vintertorka blir den lätt brun på solsidan, men vanligen täcks det av de nya skotten som kommer sent på våren.

Sommar: Enen är, liksom andra barrträd, vindpollinerad. Barren är gröna, grågröna eller blågröna, beroende på sort. Honplantor har bär året om, men de mognar först på hösten.

Höst: Enbären blir blå på hösten, efter att ha mognat på busken i två och ett halvt år.

Vinter: Enen är vintergrön, men många sorter skiftar färg åt brunt eller lila under vintern.

Växtsätt: Tätt förgrenat med små och ofta vassa barr. Beroende på sort kan den vara krypande, vasformad, en rundad buske eller ett smalt träd. I stort sett har de samma växtsätt och variationsrikedom som idegranar.

Rotsystem: Kraftigt och utbrett, vissa sorter med pålrot.

Jord: Väldränerad, lätt jord. En trivs bra på magra och sandiga eller steniga jordar med lite mull i.

Ljus: Lätt skugga till full sol, men bör skyddas mot den starkaste vårsolen när det fortfarande är tjäle i marken.

Placering: Mycket brett användningsområde tack vare den stora variationsrikedomen. Plantera den t.ex. som marktäckare i torra lägen, som vintergrönt inslag i rabatten eller fristående buske eller litet träd.

Härdighet: Zon 7.

Salttålig: Ja.

Ersättningsväxt: Idegranar samma växtsätt som enar, och för varje typ av en finns det en motsvarande idegran, vilket gör dem till bra ersättare för enar i skuggigare lägen och tyngre jordar. Det finns även tujor som kan ersätta de flesta enar, och är också ett bra alternativ i soliga till halvskuggiga lägen på rikare och fuktigare jordar. Tall har samma ståndortskrav som en, och finns i många varianter, t.ex. bergtall. Även sorter av gran kan ersätta en, t.ex. i skuggiga lägen.

Bra grannar: Ljung är den typiska följeslagaren till en, men för en lite gladare plantering kan den gärna kombineras med någon sommarblommande perenn. Blodnäva, jungfrunäva, axveronika, stäppsalvia, kantnepeta, isop, kyndel och lavendel trivs i samma lägen och har ett växtsätt som matchar enens. Det är också effektfullt att kontrastera enens strikta utseende mot yviga och pråliga blommor, som pion (särskilt buskpion och luktpion), vallmo, liljor och rosor. Plymformade växter gör sig bra mot enar. Särskilt luftiga prydnadsgräs är en fin kombination, men även t.ex. jättepalmlilja, iris och gladiolus. Om fokus ligger på vinterhalvåret kan en gärna kombineras med rysk kornell och andra växter med färgstarka grenar, och med bergenian ‘Vinterglöd’. För en lugnare plantering passar andra bergenior, liksom naturligtvis andra sorters enar och andra barrväxter. Vresros, rugosaros, pimpinellros och blodnäva trivs i samma lägen som enar.

Dåliga grannar: Hagornsrost är en svampsjukdom som lever på hagtorn på sommaren och enar på vintern, varför hagtorn och en inte bör planteras inom 500 meter från varandra. Rosenhagtorn är särskiljt hårt drabbade, men även trubbhagtorn och häckhagtorn kan smittas. Enar tycker heller inte om att trängas med andra växter.

Ekologi: Många fåglar bygger gärna bo i täta enar och de äter även av bären. Enens barr utsöndrar ämnen som hämmar tillväxt av gräs (de hindrar troligen frön från att gro), vilket i sin tur gynnar andra växter.

Skötsel: Vattna ofta första säsongen efter plantering. Efter det behövs ingen skötsel. Enar är mycket dåliga på att skjuta nya skott från gammal ved, så de bör inte beskäras, men förvuxna enar kan stammas upp till vackra träd.

Plantering: Enar är mycket svåretablerade och rötterna är känsliga för uttorkning. Köp helst krukodlade exemplar och plantera tidigt på våren. Plantor på klump bör täckas med skuggväv den första tiden. Köp inte enplantor på barrot. Det är lockande att flytta vildväxande enar. Enarna i plantskolan är både dyra och har udda växtsätt, som inte passar in på naturtomten. Tyvärr är det ett företag som ofta misslyckas. Enarnas rötter kan gå både djupt och lågt ut åt sidorna, och för en lyckad flytt måste man få med merparten av rotsystemet intakt. Det är naturligtvis lättast med små plantor som växer i stenfri jord. Många vittnar om att större enar måste planteras i samma väderstreck som de stod på den ursprungliga växtplatsen, men jag har inte undersökt den saken själv. Små enar verkar i alla fall inte vara så noga med det. Oavsett om du köpt enen eller flyttat den är det viktigt att vattna noga hela första sommaren.

Förökning: En kan förökas med avläggare eller sticklingar, som tas tidigt på våren. Skrapa av lite av barken i båda fallen. Frösådder gror långsamt ‒ minst 18 månader inklusive stratifiering.

Härstamning: Enen har det största utbredningsområdet av alla vedartade växter och finns i hela den norra tempererade zonen.

I hushållet: Bären är en välkänd krydda till kött och sprit, men är även värda att prova i mustiga grönsaksrätter och efterrätter, som glass och fruktkaka. En kvist enris på grillen ger en bra smak till vilt eller lamm. Enbärsdricka var förr en vanlig bordsdryck. Enskottssirap kan göras på samma sätt som granskottssirap, och är gott på glass. Virket är tätt, segt och ganska lättarbetat, med en doft som sitter kvar länge. Det är kådrikt och lämpar sig särskilt bra till köksredskap. Rötmotståndigheten gör det också värdefullt i trädgården, där det traditionellt används till gärdsgårdsstörar.

I folktraditionen: Enen har sedan urminnes tider ansetts vara välgörande, renande och beskyddande. Framförallt troddes den ge ett gott skydd mot sjukdomar. När man fruktade att en epidemi skulle bryta ut rökte man bostäder och sjukstugor med ene, och den som ville vara på den säkra sidan eldade med enved för jämnan. Enbär, enris, entjära, enolja, enkåda, ensirap och enavkok användes både invärtes och utvärdes mot en rad krämpor.
För de med lite eller ingen egen mark var enbären också ett värdefullt tillskott till ekonomin. Torpare, drängar, pigor, statare och djäknar samlade in stora mängder bär, varav delar såldes och delar gjordes till enbärsdricka och enbärsöl, som var en viktig del i allmogens kost. De som hade gott om enbär gjorde också enbärssirap, som användes som sötningsmedel innan sockret blev billigt. Även enens virke var högt värderat och användes framförallt till gärdsgårdar och korgar. De stora enträden lät man dock stå, för i dem satte man ofta bort sjukdomar, och till skillnad från tallen, som man satte bort tandverk i, kunde den som fällde fel en riskera att släppa lös både pesten och andra fruktansvärda epidemier. Kanske var de också hem åt skogsfrun eller annat oknytt? Det var också klokt att spara stora enar, för inget hjälpte så gott mot trötthet som att sova en stund under dem. Förhoppningsvis drömde man om något annat än enar, för i vissa delar av landet ansågs det förebåda olycka. På det hela taget var enen en fantastisk växt, och det är inte konstigt att den ofta användes som vårdträd vid torp och mindre gårdar.

Introduktion i Sverige: Enen var en av de första buskar som invandrade efter istiden.

Sorter:

Enen är en mycket variationsrik växt, vilket avspeglas i den stora mängd sorter som finns registrerade. Det varierar vilka som finns i handeln, och då och då kommer det nya. Det kan vara säkrare att satsa på en äldre sort, med dokumenterat god härdighet och stabilt växtsätt. De sämre varianterna tenderar också att försvinna från plantskolorna fortare än de bra. Gemensamt för de saluförda sorterna är att de är utvalda för ett udda växtsätt. De är höga och smala, låga och breda eller kanske trattformade, men så gott som ingen ser ut som en vanlig enbuske, som de ser ut i naturen.

Vanlig en, Juniperus communis ssp. communis är den europeiska underarten av en, och den som så gott som alla saluförda sorter tillhör.

‘Arnold‘ är tätt och smalt pelarformig med vassa grågröna barr. Den anses vara bättre och något lägre än den snarlika ‘Hibernica‘. Upptäckt 1958 i Tyskland. Härdig till zon 3.

‘Compressa‘ är en dvärgform som blir mycket jämnt och tätt pelar- eller konformad. Den är långsamväxande och härdig till zon 2.

‘Fontän‘ blir en gles och något spretig, men elegant buske med hängande grenspetsar. Barren är gröna och vassa. Tysk sort, härdig till minst zon 3.

‘Green carpet‘ bildar en låg, tät och jämn matta av friskt gröna barr. Utmärkt marktäckare, som inte blir mer än 30 cm hög. Norsk sort som är härdig till zon 4.

‘Hornibrookii‘ är en populär krypen, med ett marktäckande och oregelbundet växtsätt. Barren är vassa och grågröna, men brungröna på vintern. Den blir inte mer än 40 cm hög, men kan bli flera meter bred. Härdig till zon 5.

‘Kantarell‘ har ett utbrett vasformad växtsätt med något hängande grenspetsar. Barren är blågröna. Svensk sort, som hittades på Hallandsåsen 1970, härdig till zon 6.

‘Nana aurea‘ har ett utbrett växtsätt och gula skott. 

‘Repanda‘ är troligen den mest sålda krypenen. Den bildar en jämn och tät matta, som sällan blir högre än 30 cm. Dovt gröna barr, som blir brungröna på vintern. Härdig till zon 5.

‘Tromling‘ (Nona Tromling) är en norsk en med lågt buskigt eller oregelbundet krypande växtsätt och kraftigt hängande skott. Den har ett lite rufsigt utseende som passar till naturlika planteringar. Ska vara särskilt salttålig. Härdig till zon 4.

‘Vemboö‘ hittades på 40-talet i södra Småland. Den är mycket smalt pelarformig (utan att fläkas) och har grågröna barr. Härdig till zon 4.

Juniperus communis f. suecica betraktas vetenskapligt som en synonym till J. communis ssp. communis, d.v.s. den vanliga enen. I plantskolan används det däremot som namn på en grupp av smala enar, som ibland kallas träd-en. De enar som säljs som ‘Suecica‘ är olika varianter av den här typen, men alla är smala och höga. Några riktiga sorter brukar också föras till den här gruppen.

‘Meyer‘ är en populär form av suecica, som liknar vilda enar, med ett brett kägelformigt växtsätt och hängande skottspetsar med blågröna barr. Härdig till zon 4.

‘Urshult‘ är smalt konformad med en tydligt genomgående stam. Luftigare än ‘Vemboö‘ och ‘Örsgänge‘.

‘Örsgänge‘ har ett tätt och smalt växtsätt som liknar ‘Vemboö‘. Den är högre och smalare än ‘Meyer‘