Sveriges vanligaste träd behöver väl ingen introduktion? Det finns nästan överallt, från norr till söder, så snart man går ut i skogen. I större delen av landet är skog närmast synonymt med granar. I trädgården är den inte lika vanlig, men granhäckarna finns fortfarande kvar, och här och var också en vanlig gran, som rest efter skogen som stod där innan huset eller planterad till prydnad nån gång under nationalromantiken eller 70-talet, eller kanske som vindskydd. Granar må vara alldagliga och lite tråkiga, men de är snabbväxande, härdiga och resligare än något annat träd. Tråkiga behöver de förresten inte vara heller. Det finns en uppsjö av kulturformer av gran: med röda skott, gula bar, smala och pelarformade, låga och krypande eller bulliga och täta. Det finns en gran för nästan alla sammanhang.
Gran, Picea abies
Synonymer: Rödgran
Bildsök
Beskrivning: Sveriges vanligaste träd. Jag tror en närmare beskrivning är överflödig.
Höjd: Med en sluthöjd på 30-40 meter är granen vårt resligaste träd. Den största gran som fällts i Sverige var 51 meter hög och hade en stamomkrets på 5,3 meter.
Bredd: En fullvuxen gran är ofta 6-10 meter bred.
Tillväxt: 50-70 cm per år under goda förhållanden. Sorterna växer vanligen långsammare.
Livslängd: Världens äldsta kända träd är Old Tjikko, en 9550 år gammal gran, som växer på Fulufjället i Dalarna. Det finns fler granar av liknande ålder i Dalarna och norrut, men det är individerna som är så gamla, inte de träd som vi ser. Stammarna har vuxit upp och ruttnat bort många gånger om, för granens ved är varken hård eller rötmotståndig, men nedliggande grenar växer lätt upp till nya stammar om de ges tillfälle. Om vi bara räknar stammens ålder kan de i extremfall bli uppåt 600 år gamla, men då handlar det om långsamväxande granar i norra Sverige. En normal livslängd för en gran, som klarat sig från röta, storm och brand, är 250-300 år.
Vår: Mot slutet av våren tappar knopparna sina bruna höljen och visar upp de skarpt ljusgröna skotten, som framträder i skarp kontrast mot de mörka barren. Ungefär samtidigt pryds de nedre grenarna av de rosa hanblommorna. Honblommorna sitter i toppen och märks sällan. Granar blommar vanligen först vid 30-50 års ålder, och blomningen varierar sedan periodiskt, med en rikligare blomning vart tredje till fjärde år i södra Sverige och mer sällan norrut.
Sommar: Skotten blir längre och längre under försommaren, och efter midsommar börjar de mörkna och smälta in bland de äldre barren. Kottarna växer också till sig.
Höst: Kottarna mognar och blir bruna under sensommaren och hösten.
Vinter: Kottarna släpper fröna under varma och torra dagar på senvintern och våren.
Växtsätt: Rak genomgående stam, som är tätt besatt med grenar i rät vinkel ut från stammen. I mycket skuggiga lägen och täta bestånd dör de nedersta grenarna, men ofta har granar grenar ända ner till marken. Grenarna är flexibla, och är vanligen uppåtsträvande på sommaren och nedtyngda på vintern, men det finns en stor variation mellan olika granar, och en del har alltid nedåtriktade grenar och andra uppåtriktade. Grenar som ligger mot marken kan slå rot.
Rotsystem: Granar har ett grunt och ganska klent rotsystem. Som fullvuxna har de grova stabiliserande rötter direkt i markytan eller strax under den. Om de står skyddat, t.ex. i ett bestånd, sträcker sig de grova rötterna bara ett par meter ut från stammen, medan friväxande granar skickar sina rötter betydligt längre ut. De tunnare rötterna söker sig långt från stammen, ofta tiotals meter, och de söker sig gärna in i den näringsrika jorden i rabatter, komposter och köksland. Vanligen finns alla rötter i den översta halvmetern av jorden. Det ytliga rotsystemet gör att granar inte ställer till med problem med avloppsrör och husgrunder, men däremot med stenläggningar. Granar är inte stormfasta.
Jord: Gran trivs bäst i näringsrik och något fuktig jord, som gärna får vara kalkhaltig. Vanlig trädgårdsjord fungerar bra om den inte är för torr. Granar tål visserligen tillfällig torka bättre än de flesta lövträd, så de behöver normalt sett inte stödvattnas, men för god tillväxt behöver de rikligt med vatten (minst 500 mm under vegetationsperioden).
Ljus: Granen är ett av de mest skuggtåliga träden. Särskilt unggranar tål att stå i djup skugga, men i mörka lägen växer de oerhört långsamt och maximerar ljusinfånget genom att bilda en platt, skärmlik krona på några decimeters höjd. Äldre granar är mer ljuskrävande.
Härdighet: Zon 8. Granar överlever temperaturer ner till -70 grader, men knopparna får skador redan vid -30.
Salttålig: Nej.
Placering: Den klassiska användningen av granar i trädgården är som häck. Granhäckar är billiga att anlägga och kan bli både pampiga och vackra om de sköts rätt. Om de inte sköts rätt blir de däremot anskrämligt fula, vilket får de flesta att välja mer lättskötta alternativ, som tuja eller avenbok. I äldre miljöer kan gran passa bättre, och om du vet med dig att du kan sköta en granhäck är det ett utmärkt val. Granhäckar är särskilt bra på att absorbera damm från t.ex. grusvägar och de är bättre som bullerskydd än de flesta andra häckar. Överväg också gran till låga häckar, som ersättning för buxbom. Höga, klippta granhäckar har ofta använts som vindskydd och fungerar någorlunda väl. En riktigt bra lähäck bör däremot stå ett hundratal meter från huset, vara hög och ojämn. En skärm av friväxande granar fungerar väldigt bra, gärna tillsammans med något snabbväxande lövträd, som björk eller poppel.
Som friväxande träd har den vanliga tråkiga granen aldrig varit särskilt populär i trädgårdssammanhang – det finns ju så gott om dem i skogen – men i takt med att skogen kommer allt längre bort från trädgårdarna framstår det som en allt mindre dum idé. Om gården är stor nog är det trevligt och bra för både miljön och plånboken att ha en permanent julgran på något synligt ställe. Man kan också odla sin inomhusgran i trädgården. Då behöver du ca 5 granar och hugger en varje jul och planerar en varje vår.
De många kryp- och dvärgformerna av gran passar bra i stenpartier, tillsammans med andra barrväxter och i olika typer av växtkompositioner. En del former passar också intill fasader, som miniallé och andra arkitektoniska element i trädgården. Krypande former kan användas som marktäckare, men de lägsta sorterana har svårt att hålla bort ogräset. De fungerar däremot bra när de får växa ut över hårdgjorda ytor eller hänga över ett murkrön. Som med alla barrväxter finns det egentligen inga dvärgformer. Det kan ta tid, men så småningom blir alla stora buskar eller träd, vilket kan vara värt att tänka på när man planterar.
Ersättningsväxt: Tuja, tall, bergtall, en, idegran, cypress, hiba och andra barrträd.
Bra grannar: Andra barrväxter, prydnadsgräs, spirea, japansk lönn. Under stora granar är det inte så mycket som trivs (se mer om det nedan), men om du byter jorden kan murgröna, luktviol, bergenia, bräckor eller vintergröna fungera.
Dåliga grannar: Man hittar sällan andra växter under stora granar. Dels leder kronans uppbyggnad bort regnvatten, så att marken direkt under granen är mycket torr, dels kastar granar en mycket tät skugga och dels är marken under dem näringsfattig. Det övre skiktet består huvudsakligen av barrförna, som inte sällan är decimetertjock. Därunder är marken urlakad på näringsämnen i de översta centimetrarna eller ibland decimetrarna. Därtill innehåller barren ämnen som hindrar frön från att gro och hämmar groddtillväxten på de som ändå lyckas gro. Det ska mycket till för att ett frö ska lyckas slå upp under en stor gran, men små granar (som inte står på gamman granmark) bjuder inte alls på samma hinder. Det går också bra att plantera skugg- och torktåliga växter under granar om man först byter jorden.
Ekologi: Granar betas inte så gärna av harar och rådjur. Kottarna är viktig och uppskattad vinterföda för sork, möss, ekorrar, korsnäbbar och hackspettar. En del fåglar bygger gärna bon i granar. Som bekant lever gran i symbios med bl.a. kantareller, men tyvärr kommer det inte automatiskt kantareller för att man planterar en gran. Granar är också involverade i en komplex kemisk krigföring om utrymmet i skogen. Som redan nämnts utsöndrar granens barr ämnen som hindrar andra växter från att gro, men de hindrar framförallt granfrön från att gro! Majbräken och blåbär har också visat sig hindra granfrön från att gro, och hämma tillväxten av svampar som lever i symbios med gran.
Skötsel: Granhäckar: Beskär granhäcken varje år efter midsommar, när skotten har sträckt ut sig, men innan de har förvedats. Spara minst en tredjedel av årsskotten. Det innebär att häcken blir några centimeter bredare varje år, men om man klipper hårdare än så riskerar man att få kala partier på häcken. Granhäckar får inte klippas någon annan tid på året, och om man hoppar över mer än ett års beskärning är häcken oåterkalleligt förstörd. Om du skulle råka klippa bort hela årsskotten eller om mindre delar av häcken har frusit, så att den fått bruna fläckar, låter du några av grenarna runt skadan växa sig längre och böjer in dem (t.ex. med snören), så att de fyller upp det skadade partiet. Om större partier har dött kan det vara bättre att ta bort de skadade granarna och plantera nya i luckorna. Det går egentligen inte att minska bredden på en förvuxen granhäck. Det bästa alternativet är att plantera en ny häck, men om man absolut inte vill bli utan en tät häck i några år kan man ta bort halva den förvuxna häcken och plantera en ny en bit innanför på en upphöjd bädd med droppbevattning. En granhäck som har blivit för hög kan kapas på höjden. Det kan ta ett tag, men skador upptill på häcken brukar läka betydligt bättre än på sidorna, och hursomhelst syns de inte lika mycket.
Friväxande granar: Både grundformen och de olika sorterna av gran är mycket lättskötta. De bör inte beskäras.
Hänggranar: Hänggranar har mycket veka skott som hänger mer eller mindre nedåt tills de når marken, då de istället börjar växa platt längs marken. Surra fast toppskottet i en liten pinne, som succesivt flyttas uppåt allteftersom granen växer. De förvedade skotten och grenarna är styva. Toppa den eller sluta bind upp den när du är nöjd med höjden. Hänggranar behöver inte bindas upp, utan kan användas som marktäckare, men de är dåliga på att konkurrera med andra växter, och om de blir överväxta tappar de snabbt barren.
Plantering: Plantera på våren, lika djupt som de stod i krukan. Man brukar räkna med tre plantor per meter till granhäckar.
Förökning: Med avläggare eller sticklingar. Frö går också bra om du inte behöver ha samma sort.
I hushållet: Granens ved är en oerhört viktig råvara inom industrin, men i hushållet är den oftast ett andrahandsval. Virket kan delvis användas som en billigare eller mer lättillgänglig ersättning av furu. Det överglänser furu bara genom den lägre vikten, vilket gör granvirke lämpligt till skaft, orv, skidor, paddlar, husvagnar och likanande, ev. laminerat med något hårdare trä. Senvuxna granar är mer rötmotståndiga och används ibland till gärdsgårdsslanor. Rötterna är sega, jämntjocka och användbara till rotslöjd och för att sy ihop svepaskar och liknande. Granriset kan användas till dekorationer och till vintertäckning av rabatter. Det går också att röka fisk och kött med granris. De späda granskotten och blommorna är ätliga och kan läggas in, göras till granskottssirap, granskottssaft och liknande anrättningar. Smaken är syrlig och lite citrusliknande, med en ton av kåda.
I folktraditionen: Förr hade man många användningsområden för gran, som numera är ovanliga. Barken användes som taktäckning och till att garva skinn. Grenar och rötter användes till bindslen och band. Kådan användes som klister, tätning, för dölja lukten av människa på fällor och som tuggummi. Den tuggades både för smakens skull och för att dämpa tandvärk. I sårläkande salvor var kåda en vanlig ingrediens, som gjorde salvan fast och vidhäftande. Grankåda har antibakteriella, smärtstillande och cirkulationshöjande egenskaper, så en sådan salva bör ha fungerat bra.
Granris användes till golvströ, kransar och andra dekorationer när inget annat grönt fanns att tillgå. I stort sett var granris vinterns motsvarighet till sommarens björklöv vid alla festliga tillfällen, och man snålade inte. Idag nöjer vi oss med en krans på dörren, men i allmogesamhället gick det lätt åt en hel gran till dekorationerna. Långt tillbaka var det en utbredd sed att vid högtidliga tillfällen resa en feststång, som bestod av en stor björk eller gran som kvistats upp till toppruskan och smyckats på olika sätt. I bl.a. Dalarna förekommer det fortfarande under namnet krycka eller kryckestråt. I övriga landet, och resten av det germanska Europa för den delen, slogs feststängerna ihop med andra traditioner och blev till dagens majstänger, flaggstolpar, påskris, julstänger och julgranar. Till bröllop och dop har man smyckat med både björk och gran, men till begravningar används alltid gran (eller idegran om det finns). De flesta tycker nog att den mörka och allvarsamma granen passar bättre, men valet motiveras också med att den evigt grönskande granen symboliserar själens odödlighet. De stickiga barren skulle också hindra den döde från att gå igen, och det var noga att det granströet lades ut med den stickiga ändan mot graven. Granar har också använts för att sia om vädret: Långa årsskott förebådade en snörik vinter. I övrigt är det påfallande ont om folktro kring granen, trots att den är så oerhört vanlig – eller är det just därför?
Härstamning: Granen är mycket vanlig vildväxande i hela Sverige utom i Skåne, på västkusten och i längst upp i fjällen.
Introduktion i Sverige: Granens historia i Sverige håller på att skrivas om efter att nära 10 000 år gamla granar har hittats i fjällen. Ingen kan säga med säkerhet hur granens segertåg gick till, men den tycks i alla fall ha invandrat söderifrån ganska snart efter att isen drog sig tillbaka. När klimatet blev varmare krympte bestånden och granen överlevde i små fickor, tills det blev kallare igen för omkring 3000 år sedan. Då började den expandera, med start i de östra delarna, men dagens spridning har granen till stor del fått med människans hjälp. De senaste hundra åren har vi planterat gran utanför dess naturliga utbredningsområde och på marker där det tidigare växte andra trädslag, och bekämpning av skogsbränder gynnar framförallt gran.
Sorter:
Vanlig gran, Picea abies ssp. abies, är den vanligaste vildväxande sorten i Sverige, och den enda som förekommer i de södra och mellersta delarna av landet. Den räknas som upphov till kulturformerna, men det kan nog inte uteslutas att underarten altaigran, P. abies ssp. obovata, har letat sig in i en del av dem.
‘Acrocona‘, kottegran, har egenheten att den bildar rikligt med kottar i grenspetsarna, och det gör den redan som nyplanterad. Det är osäkert om det verkligen är en sort, eller egentligen en form av gran, för den namngavs först som f. acrocona av Fries 1890, baserat på ett vildväxande exemplar i Uppsala, och formen har påträffats på fler platser i landet. Honblommorna och de unga kottarna är rosa. Växtsättet är brett, buskigt och oregerligt. ‘Acorocona‘ växer ganska långsamt på höjden. Det högsta exemplar jag sett var 4 meter, men fortfarande i god tillväxt. Härdig minst till zon 5, troligen högre.
‘Columnaris‘, pelargran, har ett smalt koniskt växtsätt. Den är härdig åtminstone till zon 5.
Compacta-gruppen är en samling granar som ibland säljs som ‘Compacta’. De är dvärgformer med korta barr och ett rundat, kuddformat eller utbrett växtsätt. Man vet helt enkelt inte vad man får när man köper en ”Compacta”, så det är säkrare att välja en annan sort.
‘Cupressina‘, pelargran, är en mycket smalt upprättväxande sort, som är härdig minst till zon 5.
‘Farnsburg‘, hänggran, påminner om ‘Inversa’, som är en av dess föräldrar. Den har något kortare barr och skottlängd, och därmed ett prydligare utseende än ‘Inversa’. Den växer också långsammare. Skotten saknar helt stadga, och om de inte binds upp växer den nedåt eller platt längs marken. Den fungerar ganska bra som marktäckare.
‘Frohburg‘, hänggran, är från samma ‘Inversa’- korsning som ‘Farnsburg’, men är tvärtemot den senare mer storvuxen än moderplantan. Den kan ibland själv hålla toppskottet upprätt, men det är säkrast att binda upp det tills trädet har nått önskad höjd, precis som med andra hänggranar.
‘Cruenta‘, smultrongran, har röda skott på våren, men är i övrigt lik vanlig gran. Härdig till zon 6.
‘Inversa‘ är kanske den vanligaste sortens hänggran. Förälder till bl.a. ‘Farnsburg‘ och ‘Frohburg‘, och ett mellanting mellan dessa. Det råder dock stor förvirring kring sorterna ‘Inversa’, ‘Pendula‘ och ‘Reflexa‘. Dessa finns i två typer: en där toppskottet måste bindas upp till önskad höjd, och som därefter bildar en tät kjol ner till marken och helt döljer stammen (som på bilderna), och en som utan stöd växer upp till ett ojämnt, skulpturalt och något glest träd med kraftigt hängande grenar. Vilken som är vilken verkar ingen veta, men de granar som säljs som ‘Inversa‘ och ‘Reflexa‘ är vanligen av den första typen. Möjligen är de i själva verket samma sort. De granar som säljs som ‘Reflexa‘ är oftare av den andra typen, och det kan tänkas att ”Reflexa” egentligen är ett samlingsnamn för den hängande formen av gran, f. reflexa.
‘Little Gem‘ är en mycket tät och söt liten dvärggran, som växer långsamt. Härdig till zon 6.
‘Maxwellii‘ är tät, brett konformad eller kuddformad och ganska snabbväxande.
‘Nana Compacta‘ är en dvärgform med ojämnt kuddformat växtsätt. Påminner om fågelbogranen ‘Nidiformis’, men med rundad topp och utan tydliga grenvåningar.
‘Nidiformis‘, fågelbogran, är den vanligaste dvärggranen. Den har ett kuddformat växtsätt och saknar helt upprätta skott, vilket gör att den får en grop i mitten och liknar ett fågelbo. Den är väl beprövad och har visat sig vara mycket tålig och lättodlad. Kan användas som låg häck eller intill fasader, men växer ganska långsamt. Den är härdig till zon 7.
‘Obergaertner Bruns‘ har mycket korta och mörka barr och ett konformat växtsätt. Långsamväxande.
‘Ohlendorffii‘ är tät dvärgform med ett konformat växtsätt och uppåtsträvande grenar. Den blir bara vackrare med åren och kan verkligen rekommenderas till trädgårdägaren med framförhållning. Minst härdig till zon 4.
‘Pendula‘, se ‘Inversa‘.
‘Pumila Nigra‘ har ett lågt kuddformat och marktäckande växtsätt, högre och ojämnare än ‘Repens‘. Härdig till minst zon 5.
‘Pygmaea‘ har ett mycket tätt kuddformat eller ett glesare pyramidalt växtsätt. Jag gissar att det handlar om minst två olika kloner som säljs under samma namn. Plantor som är mycket tätt förgrenade och saknar tydligt toppskott kommer troligen bli kuddformade, medan plantor som inte är påfallande täta och har ett tydligt toppskott kommer troligen bli brett konformade. Vill du vara på säkra sidan rekommenderar jag att du väljer en annan sort.
‘Reflexa‘, se ‘Inversa‘
‘Repens‘, krypgran, har ett lågt, tätt och utbrett växtsätt. Den är fin och förvånansvärt effektiv som marktäckare. Minst härdig till zon 5.
‘Sargentii‘ påminner om ‘Pumila Nigra‘, men har ljusare barr.
‘Will’s Zwerg‘ är mycket lik ‘Obergaertner Bruns‘ och är ev. samma klon.
Picea abies f. virgata, ormgran, är en variant av gran som bildar få sidoskott på grenarna, som istället växer sig mycket långa. Det orsakas av en mutation som tycks uppkomma spontant då och då, och man kan hitta ormgranar i skogen lite här och var i landet, även om de är mycket sällsynta. De är snabbväxande. Ormgranar är lika härdiga som vanliga granar, så härdigheten på plantorna i handeln varierar med ursprunget, men den är oftast god.
Biofilia 
[…] liter unga och mjälla gran– eller enskott, löst packade 1 kg socker 2 stora lime eller en […]
[…] 1 liter granskott (plocka dem när de är späda och ljusgröna, innan de börjar stickas) 1 liter vatten 1-3 dl […]
[…] kusten och i skydd av större träd. Salttålig: Ja. Ersättningsväxt: Hög häck: Tuja eller gran. Låg häck och figurer: Liguster, klottuja, gran, buxbom eller järnek. […]
[…] Härdighet: Zon 7. Salttålig: Ja. Ersättningsväxt: Former av andra barrväxter, som tall, gran, en, tuja, idegran eller cypress. Bra grannar: Kombinera gärna med någon låg marktäckare som […]
[…] på väg att bli för grova för att användas, men med köpta jordgubbar eller en sent mognande gran (det varierar mycket mellan olika granar) kan man njuta av den här delikata […]
[…] Tall har samma ståndortskrav som en, och finns i många varianter, t.ex. bergtall. Även sorter av gran kan ersätta en, t.ex. i skuggiga lägen. Bra grannar: Ljung är den typiska följeslagaren till en, […]
[…] och rosor ett taggigt. Bra grannar: Eldtorn passar bra med andra vintergröna växter, som gran, tall, bergtall, tuja (t.ex. den underskattade japanska tujan), idegran eller mahonia. Rönnar kan […]
[…] glansmiskantus bra kombinationer. Rödbladiga och silverbladiga växter, liksom dvärgtall, enar, granar och björkar är också fina tillsammans med […]